Ett porträtt av konstnären som upprorisk tonåring; John Lennon innan han blev en av de fyra som skulle skriva om den moderna musikhistorien.
Uppväxten hos Mimi Smith, den stränga men godhjärtade mostern, som fått ersätta Lennons biologiska mamma till vilken han inte har ett helt okomplicerat förhållande.
Det är dock hon, Julia Stanley, som lär honom spela både banjo och piano. Fröet är sått…
Och sedan det första mötet – varför är man en sådan sucker för sånt? – med ”den lille vännen” som Mimi kallar honom – Paul McCartney. Mycket rörande, eftersom vi ju vet vad som komma skall.

Sam Taylor Woods skapar inte någon revolution med ”Nowhere boy”, men miljöerna är precisa och tonträffen osviklig. Dessutom har han hittat Aaron Johnson, chockartad lik bilderna man sett på Lennon från 50-talet.
Och aldrig nämns Beatles vid namn. Kristin Scott Thomas Mimi (Scott Thomas lyser som vanligt av klass och stil) säger något på slutet om att ”de där grupperna heter ju så mycket konstigt och man minns aldrig vad”.
Det är allt och det är väldigt elegant.
När Lennon sedan lämnar radhuset i Liverpool är det för Hamburg och den evighet han ska spela in sig i.