• En mor dör. En advokat, som länge varit hennes arbetsgivare, öppnar testamentet. Där kräver hon att få bli begravd naken med ansiktet ner i mullen, det enda möjliga slutet på ett liv i skam och förnedring.
• De båda barnen – en son och en dotter, tvillingar – lyssnar och får bekräftat att mamma var precis så galen som de trott.
• De får också två brev. Det ena ska överlämnas till en okänd far, det andra till en bror de aldrig hört talas om.
• Sonen vill slänga breven men dottern tar sig an uppgiften. Hon reser till mammas hemland – och finner en livshistoria så hårresande fasansfull att hennes världsbild krossas.
• Samma upplevelse drabbar åskådaren. Regissören – som utgår från en pjäs av Wajdi Mouawad – irrar likt sin unga huvudperson mellan ogästvänliga byar och karga bybor, struntar till och med i att tala om att de finns och fanns i inbördeskrigens Libanon.
• Så, till synes slumpartat, växer bilden av mammas okända liv fram. Fel presenterad skulle den viftas bort som överdriven, konstruerad. Här blir den en gripande berättelse om de osannolikt grymma kvinnoöden som skapas också i dag, nu mest i Afrikas krishärdar.
• En film viktig att se – och omöjlig att glömma.