En romantisk komedi där ingen – inte ens huvudpersonerna – riktigt förstår romantiken. Möjligen ett problem men, eftersom kärlekens vägar är outgrundliga, inget att bekymra sig över. Det är heller inte passionerna som väcker intresse. Det gör däremot schablonerna.

Audrey Tautou är det franskaste som finns – vacker och elegant med ett avväpnande varmt leende och en kylig intensitet som sällan tappar distans och kontroll.

Som Nathalie är hon först partner till en underbar – mycket fransk – man. När lyckan får ett tragiskt slut är hon otröstlig. Tursamt nog har hon sitt arbete att gå upp i.
Hon jobbar i ett svenskt företag. Chefen har affisch för Bergmans "Viskningar och rop" på väggen och möblerna sägs vara från IKEA. När Nathalie går på teater ser hon "Fröken Julie".

Vad företaget egentligen sysslar med förblir oklart, men Nathalie avancerar och får hand om en självstyrande enhet. Hennes chef – mycket fransk – försöker energiskt hjälpa henne ut ur singellivets tristess, men hon håller honom kort.
Fast en dag överraskar hon sig själv med att kyssa en medarbetare i arbetslaget – svenske Markus Lundell.

Markus Lundell bär skägg, tröja och ryggsäck. Han har en skämtsam attityd, begynnande flint och en mamma som förser honom med sillburkar. En snäll man som är så alldaglig att ingen verkar ha noterat hans närvaro trots att han jobbat år i företaget.

Nathalies överfall gör båda förvirrade och ingen förstår någonting.
Den franska självbilden är en sak, men synen på det svenska är onekligen intressantare. Är det bra för oss att ses som sympatiska men lättkränkta töntar?
Kanske – men det är förstås lika mycket schablon som Nathalies franskhet.