Att det dröjt så länge för Narnia-böckerna att bli filmatiserade på bio är för mig en gåta. C.S Lewis magiska historier om de fyra syskonen Pevensie borde ha locka vilken stor-regissör som helst mycket tidigare än 2005 då första filmen ”Häxan och Lejonet” kom.
Och vad jag hade önskat att det var ”Sagan om ringen”-regissören Peter Jackson som fått regissera äventyret i stället och inte Andrew Adamson.

I uppföljaren ”Prins Caspian” återvänder de fyra syskonen Pevensie till Narnia genom en magisk tågtransport. 1 300 år har passerat och tyrannen Miraz styr med järnhand.
Lucy, Edmund, Peter och Susan möter den rätta arvingen till tronen, unge Prins Caspian, som gömmer sig för sin onde morbror Miraz. Tillsammans ska de rädda Narnias framtid.
Under resan möter de som vanligt fauner, kentaurer, oxmänniskor, dvärgar och talande djur.
Inga är skrämmande, inga är fascinerande, men de har en viss charm trots larviga maskeringar. En ny figur som ansluter till sällskapet är den lilla stridsmusen Reepicheep (röst av briljante komikern Eddie Izzard). Han tillför att man tror att man helt plötsligt hamnat i ”Shrek”, då han påminner mycket om Mästerkatten i stövlar.

Och faktum är att ”Narnia – prins Caspian” känns som en blandning av ”Shrek” och ”Sagan om ringen”. Men hade Adamson haft samma känsla för mystik som regissör Jackson så skulle det här ha kunnat bli riktigt bra. Nu uteblir gåshud, nagelbitning och svettningar.
Det enda som ger två hårstrån upp är Liam Neesons mäktiga röst till lejonet Aslan.