Man kan ana när en filmserie är på väg utför. Det är mindre investerat på alla plan. Tecknen som tyder på detta är: Ett förhastat manus, en bantad produktionsbudget och brist på engagemang från skådespelarna. Har man dessutom inte sett de tidigare Narniafilmerna eller läst böckerna, förstår man väldigt lite av handlingen.
Det är krig i London och syskonen Lucy och Edmund får besök av Eustace, en nervig yngre kusin. De går in i ett rum med en tavla som föreställer ett hav och ett skepp. Vattnet väller ur tavlan, barnen virvlar in i oceanen och plockas upp i skeppet av prins Caspian. De är tillbaka i Narnia. Så långt är allt klart. Sedan följer ett virrvarr av uppdrag, folk, öar, förbannelser, magiska svärd, ett Lost-monster av grön rök ute på havet och en dödlig lek med frestelser och mardrömmar. Ett äventyrs-marathon, utan tid för eftertanke, där en oinvigd lämnas i total förvirring. Det ena konkurrerar ut det andra, inget får en mening. Delarna är som utsmycknad istället för en sagans utmaning. Musiken, scenerierna, slagsmålsscenerna - referenserna plockas ifrån lite varstans. De tidigare smått dolda religiösa undertexterna är förvandlade till en Jehovas vittnes-teckning utan motstånd, med uttalat religiösa repliker. Barnen är mest likgiltiga. Näe, de sista Narnia-dropparna är nog urvridna.

I HUVUDROLLERNA:

Georgie Henley,

Lucy finner sig likgiltigt i de nya uppdragen i Narnia. Hennes menlösa utmaning blir att spegla sin skönhet. Det är alltid trist när det är det huvudsaken för en flicka.

Skandar Keynes G

Edmund, saknar helt tecken på känslor och motivation i sina handlingar. Han likt sin syster ”följer bara med”, utan att tillföra något.

Will Poulter

Will, den enerverande kusinen är den enda som har närvaro. Han tror inte på Narnia-världen, tills han blir förvandlad till en drake och måste handskas med sina rädslor och förmågor.

Ben Barnes

Barnes Caspian, går på rutin. Det finns ingen glöd, känsla eller engagemang. Det är tomma ord. Men det kan också bero på det torftiga manuset.