Vad jag vet så har det ännu inte gjorts en ordentlig biofilm om Marilyn Monroe. Det är nästan en omöjlig uppgift och bäddar för besvikelse. För många har sin bestämda bild av ikonen och hennes unika dragningskraft går ju inte att simulera. Antingen finns den där eller inte. Men Michelle Williams lyckas finkänsligt sätta fingret på stjärnans röriga inre.
Filmen bygger på romansen mellan Marilyn och en regiassistent som jobbade på Laurence Oliviers filminspelning av "Prinsen och balettflickan". Som i "Amadeus" betraktas hon genom en perifer person under en kort tid. Man får genom ynglingens blick, en känsla för vem hon var, vad som pågick bakom kulisserna och effekten hon hade på omgivningen. En uppassad guldkalv i pengahungriga händer. Oförutsägbar och instabil. Ett vrak. Och samtidigt barnsligt charmerande.
Marilyn är nygift med Arthur Miller och ska spela in filmen med Olivier (Kenneth Branagh), i hopp om att bli tagen på allvar. När hon möter den tunga ensemblen, drabbas hon av panik. Förväntningarna är höga och mycket pengar står på spel, men hon kan inte agera. Hon pumpas med droger för att hållas i schack, men ingenting hjälper.
I krocken mellan den vilsna naturbegåvningen Marilyn och alltmer frustrerade åldrade Olivier, som tror att han ska åtnjuta mer ungdomlighet genom sexobjektet, blir det kaos.
Han avskyr dessutom metoden, skådespelartekniken, som Marilyn blir coachad i under inspelningen. Konflikten mellan honom och coachen utgör de mest komiska scenerna.
Regiassistenten får i uppgift att se till att hon dyker upp på inspelningsplatsen, men i stället blir han indragen i hennes trassliga person och börjar gå hennes ärenden. Det leder till en kort romans.
Scarlett Johansson var ursprungligen tänkt för rollen, men då hade det blivit en Scarlett-gör-Marilyn, stjärnornas image hade jämförts och det hade varit synd. Som tur var fick mindre kända Williams i stället ge Marilyn mer vardaglig mänsklighet.
På kort tid har Williams tagit sig från Oscarsnominerad för den smala "Blue Valentine", till flerfaldigt prisbelönad för denna roll.
Det är hon värd.
SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA
Michelle Williams
Så här var nog Monroe. Skör och barnslig, med en otrygghet djup som en mörk avgrund. Utomordentligt träffsäkert.
Eddie Redmayne
Springpojken som får en kort stund i stjärnans liv. Bra spel, ung och hungrig och naturligt vis.
Kenneth Branagh
Något överdramatisk. Men kanske var Laurence Olivier så privat? Han spelar ut ett brett register och har bra känsla för komik.
Judi Dench
Hon har en sådan värdighet och stolthet, samtidigt som hon visar sårbarhet och ömhet. En storartad skådespelerska.
Julia Ormond
Oliviers svartsjuka fru, Vivien Leigh får utbrott utan orsak, ibland blir det farsliknande. En onödig men rolig bihistoria.
Zoë Wanamaker
Skådespelarcoachen - personlig favorit. Pretto-New York-teaterpersonlighet, som verkar innerlig, men är köpt för pengar.
