Wes Andersons universum är som en dockskåpsvärld.

Människor och ting placeras i de olika rummen och den lilla ytan får sedan utgöra spegeln mot en större tillvaro utanför.

Det har aldrig varit tydligare än i "Moonrise kingdom", där inledningen är som att ta del av ett ytterst detaljrikt minikosmos.

Var sak på sin plats, men sedan vet Anderson och vi att det finns en högre ordning som kan komma att skaka denna bestämda existens i grunden.

Året är 1965 och inget blir som det en gång varit när 12-årige Sam beslutar sig för att rymma från det hårt styrda scoutläger det är tänkt han ska tillbringa sitt sommarlov på.

Där utanför finns nämligen den lika unga Suzy, tvillingsjälen och den första människa Sam stött på som är värd att offra allting för.

Samtidigt närmar sig en fruktansvärd storm från havet och vars följder ska ändra agendan i det lilla samhället utanför New England.

Wes Andersons visar åter att hans hjärta är betydligt yngre än hans faktiska ålder (43), när han- för vilken gång i ordningen? - skildrar vuxna som dysfunktionella och frånvarande och de som kommer efter som avsevärt klokare och mognare problemlösare.

De unga nykomlingarna, Jared Gilman och Kara Hayward, är rörande lillgamla och samtidigt förtjusande i sitt oskuldsfulla sätt att se på tingens sammansättning.

Förtjusande är för övrigt något som gäller för hela "Moonrise kingdom".

Anderson jobbar igen med stamfotografen Robert Yeoman och deras hårt stiliserade bildvärld kan vara sommarens mest oemotståndliga.

Under alla omständigheter är det en kärlekssaga som inte liknar något annat du får se de närmaste månaderna.