"Men in Black 3" är så proppad av osannolik fantasi att man häpnar

De tidigare "Men in Black"-filmerna har ju varit roliga, men inga milstolpar. Trean är förvånansvärt underhållande och varierad. Eftertexterna avslöjar varför - Etan Cohen har haft ett betydande finger med i spelet som manusförfattare. Tonen är skarpare och stilen mer konstnärlig. Framför allt är humorn absurd.
Det känns redan av i introt när en uppbröstad goth-kvinna besöker den fängslade rymdvarelsen Boris, med en knallrosa tårta. En kyss hänger i luften på ett skevt Tim Burton-vis. Originaliteten i detaljerna förvånar.

Bisarra rymdfiskvarelser är gömda i en kinarestaurang. Man häpnar åt fantasin. Enorma fisk-kroppar som knappt ryms i ett rum hålls levande för att vara färska i det lilla köket. En blobbliknande grå grej ligger och pratar på en stekpanna och en klåfingrig spädbarnskrabbsköldpadda ryggar tillbaka. Agent K (Will Smith) och Agent J (Tommy Lee Jones) tycker att de verkar suspekta - det är det minsta man kan säga.

Det sker också en fördjupning i relationen mellan agenterna. Agent J åker på en tidsresa till 60-talet. Hans mission är att övertala den yngre K att döda deras fiende, för att hindra en katastrof. Har tar också reda på bakgrunden till varför hans kollega, K, är så sammanbiten.

Ärkefienden - Boris The Animal - är en mc-knutte vars hud öppnas av små tänder, där äckliga djur kryper ut. Humoristisk och riktigt obehagligt på samma gång.
Sofistikerat ondsinta typer som han är en bristvara.
Filmen har flera höjdpunkter.

Uppdraget leder bland annat J till Andy Warhols The Factory, som befolkas av utomjordingar med 60-talsstil i paljettklädd orangecerise hud och J tvingas använda tidstypiska alien-vapen och färdmedel. Påhittigt och kul.
Det är en vital uppföljare. Även om Agent K och J själva inte är så spännande så är det drag. De är omgivna av uppfinningsrikedom.