Från första rutan griper tystnaden i den Amishlika sektmiljön. Männen sitter och äter i matsalen. Kvinnorna står i dörröppningen och väntar på sin tur. Ordlöst lämnar männen plats för kvinnorna. Alla väntar på att nästa bud ska ges av den karismatiske ledaren Patrick.
En kuslig stämning vilar.
Bilden är grumlig men redovisar handlingen med en genialitet, ett rum bort, genom ett fönster eller bakom någon. Alla ser allt. Alla vet allt.

Martha befinner sig i en overklighetskänsla efter att hon flytt ifrån sekten. Hon försöker acklimatisera sig till ett normalt liv, men ingenting verkar rimligt längre. Fragment för fragment, minns hon vad som ledde henne till självutplåning.

Filmen är som Marthas levande tillstånd, med knivskarp iakttagelseförmåga beskriver den en avhoppares inre katastrof. Tillbakablickar som ofta är ett svagt grepp, blir här laddade och levande i övergångarna. På något sätt befinner de sig på samma mentala tidslinje som nuet i sökandet efter mening.
Det är intelligent och fascinerande.
Sean Durkin skapar maximal spänning med enkla medel och lyckas undvika förutsägbara fall­gropar. Som drama är den välskriven och obehaglig nog, thrillerelementen känns överflödiga.