Maria Larsson, arbetarhustru för hundra år sedan, har en kamera som hon aldrig lärt sig använda. Hon har också en charmig och opålitlig karl och en ständigt växande barnaskara.
Livet i hennes kvarter är tungt för de flesta men alla har det slitigt på sina högst privata vis. Marias problem är spriten.
Själv nyttjar hon inte - men maken kan inte låta bli trots att han lovar och lovar.
Den bortglömda kameran och en vänligt sinnad fotohandlare blir Marias räddning.
Hon börjar se sin värld genom linsen och får både överblick och självkänsla.

Mästerfotografen Troell förstår förstås bättre än de flesta vad kameran betyder för Maria och ingen kan som han förmedla insikten.
Maria Heiskanen är fullkomligt suverän i rollen och Persbrandt som hennes hopplösa karlakarl har sällan varit bättre. Ett ojämlikt par som matchar varandra med stor precision.
Mycket beror på dem, än mer på regissören.
Omedelbart syns att det här är en film av just Jan Troell.
Och att ingen annan gör film på Troells vis. Andra lyfter dramatiken - om nödvändigt med datorhjälp - så att inget annat syns. Troell gör tvärtom, komponerar - med sina bilder och sin rytmkänsla - en helhet där allt, inklusive katten, har sin plats.

Åren går och mycket händer i Maria Larssons tillvaro, ändå är filmen om henne framför allt ett stort lugn. Nyanserna styr, detaljerna berättar. Inget är självklart, men allt går att förstå.
Till och med varför Maria Larsson stannar i sitt äktenskap.