"Flickan från tändsticks­fabriken", "Moln på drift", "Mannen utan minne".
Aki Kaurismäkis universum är fascinerande och roande och fyllt av särpräglade personligheter. Många är svårglömda.
"Mannen från Le Havre" lägger sig utan några problem vid sidan om finländarens tidigare små mästerverk.

Marx (André Wilms) försörjer sig som skoputsare i den franska hamnstaden och verkar leva för två saker: sin sjukliga hustru (Kati Outinen) och möjligheten att efter arbets­dagens slut ta några glas på den lokala baren.
Sakernas tillstånd tar en helt ny vändning när en container på väg till London av misstag hamnar i Le Havre. Innehållet är inget vanligt gods utan afrikaner på flykt, och Marx bestämmer sig för att hjälpa och skydda den unge Idrissa.
"Mirakel händer ofta, men inte i mina kvarter", menar Marx och gör vad han kan för att ändra på det.

Kaurismäki berättar med en stillsam, rörande dramatik och i sedvanliga minimalistiska tablåer, nästan serietidningslika. Det är mycket effektivt.
Samtidigt som kritiken mot ett Europa som sluter sina gränser för de utifrån kommande hela tiden finns där.
"Mannen från Le Havre" bjuder på ett skådespeleri så förfinat och samtidigt uttrycksfullt att det enda man kan göra är att sitta och gapa. Allt för sällan sedda fransmännen Wilms och Jean-Pierre Darroussin är fenomenala och Kaurismäkis "familjemedlem" Outinen bjuder ännu en gång på storverk på en pytteliten spelyta.
Jag förstår inte hur man ska vara funtad för att stå emot "Mannen från Le Havre". Låt den omsluta ditt hjärta.
En historia som lika gärna skulle ha kunnat heta "Den goda människan i Normandie".