DRAMA



Om du gillar ”La vie en rose” se också ”Edith et Marcel” (1983) och ”Ray” (2004).
En maffig melodram har den blivit, filmen om Edith Piaf. Färgstarka bilder från ett kort livs våldsamma svängningar pusslas ihop till ett grällt artistporträtt. Kronologin är uppbruten, filmmusiken – den mellan hennes sånger – smetig.
Inledningsvis är det förbryllande, men snart faller bitarna på plats.
Piafs liv var just en förvirrad melodram, och det görs plågsamt klart att hennes enorma artistiska framgångar föddes ur två förutsättningar. Dels hade hon sin stora röst, hård och bräcklig. Och dels hade hon – inget annat.
Som illa hanterat gatubarn växte hon upp i misär. När hennes barndom var som bäst bodde hon på farmors bordell.
Efter den första gången på en stor estrad var både hon och publiken ohjälpligt fast.
Under plågsamma framgångsår missbrukade hon allt och alla,
estraden förblev ända till slutet den viktigaste drogen.
Dahan bygger – naturligtvis – sin film kring sångerna. De många karlarna i Piafs liv har han reducerats till ett par, framför allt boxaren som omkom i en flygolycka och därmed kunde förbli hennes livs kärlek.
Marion Cotillard är ena stunden piggögd tonåring, nästa hårdsminkat vrak – Edith var mycket gammal när hon dog vid 47 års ålder.
Hon är bra, men det är sångerna som gör filmen. Rösten är Piafs.