Det är inte utan att jag omgående osäkrar samtliga vapen när jag kommer till pressvisningen av Fredde Granbergs sketchartade deckarparodi.
”Kommissarie Späck” – en sorts ”Den nakna pistolen”” med svenska referenser; ja, ni hör ju själva hur fånigt det skulle kunna bli.
Efter 20 minuter stoppar jag dock tillbaka pickadollerna i hölstret.
Inte för att ”Kommissarie Späck” på något sätt är en omistlig film, men den har en sak som ursäktar en hel del och förhöjer mycket: Leif Andrée.
Detta fysiska unikum – jag vet ingen svensk skådespelare som är så påtagligt energisk, så mycket kropp och så starkt närvarande i allt han gör. En sorts storartad rondör och då menar jag enbart väl.

Andrées sätt att spela påminner om den där typen av människa man kan träffa på ibland och som står lite för nära och vars ansikte sakta kryper tätt, tätt intill ens eget.
På en fest är sådant rena tortyren – i sällskap med Andrée stor underhållning.
Som den ständigt småätande och flottige Mårten Späck kallas han till en mordplats där en man (”deckarregissören” Harald Hamrell) genomborrats med samtliga saker ur en kökslåda.
Späcks något udda slutsats blir att mannen råkat ut för en seriesjälvmördare, medan en lättretad och sur Grünvald Karlsson (Hedenberg) vrålar om en internationell konspiration och den våldsbenägne superpolisen Irene Snusk (Frode) mest är med för att få sparka in dörrar och tänder.
Ja, så där håller det på…

Det sackar på slutet – för att inte säga att det står helt jävla still sista kvarten (finalen med Gullan Bornemarks gamla ”Sudda, sudda” som showstopper är mer än lovligt krystad) – men så armbågar sig Andrée fram med en korv med bröd i mungipan, fettfläckar på kavajslaget och jag–är–inte–den–vassaste–kniven–i–lådan i blicken.
Och då är hela ”Kommissarie Späck” förlåten än en gång.

I HUVUDROLLERNA:

LEIF ANDRÉE

Det känns som att han är en av det svenska skådespeleriets bäst bevarade hemligheter. Här bjuder han på ett starkt fysiskt vansinne som är riktigt njutbart i sin absurditet.

CECILIA FRODE

Rör sig - precis som Andrée - mellan genrerna och går sällan på en nit. Här har hon ingen större yta att göra avtryck på, men är kul i sin bokstavligt talat våldsamma målmedvetenhet.

JOHAN HEDENBERG

Blodtrycket ser ut att vara så högt att det skulle kunna uppehålla en läkarkonferens när han gapar sig igenom en film. Ett och samma uttryck är bara förnamnet, men Hedenbergs "Persbrandtare" är en rolig comeback av en man som synts för lite de senaste åren.