I en snar framtid – världen ser precis ut som nu frånsett lite mindre och miljösmartare bilar och gigantiska Skype-skärmar – håller tidigare gentlemannatjuven Frank (”bara guld och diamanter för då drabbas endast försäkringsbolagen”) sakta på ett glida in i en demens.

För att han ska få lite fason på tillvaron, ordning i hemmet och stadga i livet ger Franks son honom en robot.

”Den är mer som en butler”, förklarar sonen, och hoppas slippa dåligt samvete i fortsättningen för att han alltför sällan kommer på besök.

Själv menar roboten (varför måste alla låta som HAL 9000 i ”2001”?) att denne är en ”hälsovårdsassistent som ska förbättra Franks psykiska och fysiska hälsa”.

Naturligtvis lyckas den lille metallmannen mjuka upp den grinige gamle gubben.

Framförallt när Frank inser att roboten kan användas i mindre lagliga syften på jakt efter storkovan.

”Robot & Frank” är lite gullig, lite rolig och lite rörande. Dessutom bjuds vi på kärlek av ett oväntat, om än sorgligt, slag.

Långt ifrån omistlig är den dock, och historien blir rejält syrefattig och tomgångsbenägen när dottern – en totalt charmlös Liv Tyler (är hon inte alltid det förresten?) – flyttar in och ska ta hand om farsgubben.

Det finns en bättre film här än vad långfilmsdebuterande Jake Schreier klarar av att berätta.

Frank Langellas fantastiska ansikte och röst är något ni däremot inte bör missa.

Denne 74-årige legendar – som borde ha fått en Oscar för tre år för det fenomenala porträttet av Richard Nixon i ”Frost/Nixon” – är en av vår tids stora.

Även om inte alltid de filmer Langella väljer, som just ”Robot & Frank”, är det.