Hårdnackad eller ej, på ålderns höst är det ens närmaste som betyder något. Då infinner sig blödigheten. En trött och dement gammal tant småpratar och kivas med sin man. Men ingen annan kan se honom, för att han är död. Tanten gräver fram gamla filmer och minns episoder ifrån sitt liv, medan personer i hennes omgivning oroar sig för att hälsan har blivit sämre.
Början är trött. Inget är exceptionellt, förutom att tanten råkar vara Margret Thatcher.
Att prata med ett spöke är ett billigt knep för att komma runt att tankar inte syns på film. Här är det en röd tråd. Det är synd. Det hade varit mer intressant att se Thatcher mer i aktion och vem hon var innan hon tappade bort sig.

Framväxten av Thatchers politiska person som vi ­känner till i dag är det som fascinerar. Hur barndomen formar värderingarna och senare hur det görs röst- och utseendejusteringar för att hon ska nå fram hela vägen.
Är man 70-­talist och uppväxt med Thatcher i rutan, är det inte svårt att föreställa sig en kvinnlig premiär­minister. Men Thatchers ­krigiskhet gjorde att hon sågs mindre som kvinna och mer som man.

Vad gjorde henne så orubblig? Varifrån fick hon styrkan att mersa sig fram till premiär­ministerposten som en ångvält, när ingen annan kvinna tidigare hade varit i närheten? Får man genom filmen en större förståelse för vem hon var? Ja, till viss del, men Meryl Streeps gestaltningar är bättre än filmen.
Streep briljerar framför allt när hon spelar Thatcher i medelåldern. Hon har tyngd. Är retoriskt övertygande och har Thatchers stjärn­status.
När hon är gammal och förvirrad, känner man nästan inte igen henne. Hon flåsar och har en frånvarande blick, som nästan oroar. Den vidd av Thatchers olika ansikten hon iklär, kommer troligen att ge henne en Oscar.