Cilla och Tina är 14 år och enäggstvillingar. Trots att de är ganska olika – Cilla är en småflummig konstnärssjäl och Tina mer av en tuff rebell – är de på tvillingars vis extremt tajta. När de inte bråkar och slåss med varandra. I filmatiseringen av Peter Pohl och Kinna Gieths ”Jag saknar dig, jag saknar dig” spelas de av tvillingparet Erica och Hanna Midfjäll, som båda träffande lyckas fånga den där impulsivt känslomättade perioden mellan barndom och vuxenhet. Högljudda utbrott, bråk med föräldrar, skola, kompisar, killar, uttråkning- allt det där förkroppsligar de. Men jag skulle inte ta gift på att replikerna, kläderna och musiken är utformade med en fingertoppskänsla som skulle godkännas av dagens fjortisar och även för vuxna slirar tonläget betänkligt i filmens början. Precis när man nästan längtar efter att Tina ska utbrista att hon inte står ut i ”fucking jävla kuk-Pite” så får filmen ny skärpa. Cilla dör. Och Tina blir ensam kvar med ett tungt sorgearbete.

Filmens styrka är att den inte väjer för det bottenlösa mörkret. Med fokus på Tina plöjer den sig in i smärtsam saknad och hamnar plötsligt rätt. Tonfallen känns äkta, de vackra bilderna på virvlande höstlöv laddas med mening och Grönros gör det som han kan så bra – finstämt allvar. Absolut bäst är de scener där Tina kommunicerar med sin döda syster, där fångar han åter den känsliga hinnan av magi som blev så lyckad i hans filmatisering av Maria Gripes ”Agnas Cecilia – en sällsam historia”. När Erica Midfjäll i en scen, tack vare välmenande skolkuratorn (spelad med nedtonat fin känsla av en mysigt gråsprängd Ola Rapace), lyckas formulera Tinas saknad och skuld i ord och exploderar känslomässigt är det omöjligt att inte ryckas med. Så bjud med några nästan tonåriga vänner på bio, till en ojämn men ändå gripande filmupplevelse som känns som ett handfast återbesök i den egna yngsta ungdomen, man blir lite generad och väldigt gråtmild om vartannat.
Miranda Sigander

Så bra är skådespelarna

Erica Midfjäll
Gör huvudrollen som den stökiga Tina vars liv förändras på några sekunder. Det är ingen enkel debut, det är den ena konflikten och känslomässigt intensiva händelsen efter den andra. Men Erica Midfjäll växer med uppgiften och går rakt genom filmduken.


Thomas Hanzon
Som framtida tonårsförälder känner jag verkligen med den uppgivne pappan, som försöker – och misslyckas – få ihop sitt liv med två jobbiga fjortisar i huset. Hanzon glänser i ett par scener när han på sitt stabila, nedtonade sätt försöker förstå och göra rätt mitt i sorgen.


Måns Herngren
Dyker upp i en liten roll i en av filmens ljusare partier, som tålmodig regissör på ett filmläger. Han spelar väl sig själv och bidrar till en välbehövlig lätthet och lite skratt när han försöker hålla koll på hormonstinna kids.