Så har Quentin Tarantino äntligen serverat ”Inglourious basterds”, som legat och puttrat på idéstadiet i nästan tio år. Resultatet är en farsartad version av det på film aningen uttjatade ämnet andra världskriget, där en sprallig Tarantino nästan gör parodi på sig själv med teman som kvinnlig hämnd, blodiga uppgörelser med humoristiska undertoner, spänstig dialog, ett genialiskt soundtrack och blinkningar till gamla spagettivästerns.
Vissa scener pågår i oändlighet, spänningen byggs upp i sakta mak men det blir aldrig tråkigt. Tvärtom, det var länge sedan jag blev så grundligt underhållen och det i nästan tre timmar.

Visst finns det invändningar. Historien kring hjältegänget med judiska terrorister, anförda av Aldo Apachen (Brad Pitt), med syfte att ta så många naziskalper som möjligt, känns ofullständig. Antagligen är det just deras bravader som en redan omtalad prequel skulle kretsa kring – om den nu blir gjord.

Men det, och en del väl långa scener, uppvägs av det finfina skådespeleriet. Framför allt glänser Christoph Waltz som den sadistiske livsnjutaren och naziöversten ”Judejägaren”, en roll som i våras belönade honom med priset för bäste skådespelare i Cannes. Basterds är en stor kärleksförklaring till biografen och filmen, ett medium som i Tarantinos händer kan förändra historien. Han har till och med satt en filmkritiker i en hjälteroll.
Bara en sån sak.