Första "Ice Age" (2002) var nyskapande och spännande och introducerade några riktigt minnesvärda karak­tärer. Filmen var snyggt gjord och kul för både liten och stor. Den andra från 2006 var betydligt lamare, de interna konflikterna som gav spänst åt ettan var nu lätt överslätade till förmån för en svagare och tristare historia.

Förvånande nog var däremot tredje filmen uppfriskande med en oväntad resa ner i dinosauriernas tid där en bindgalen, enögd filur härskade över jättedjuren. Fart och fläkt och äventyr men aldrig så kul som den första filmen. Den stackars ekorren från de tidigare filmerna inleder även denna fjärde historia och orsakar sprickorna som ska dela upp världen i dagens kontinenter. Kvar är naturligtvis också huvud­karak­tärerna - sengångaren Sid, mammuten Manny och den sabeltandade tigern Diego liksom de överlägset korkade pungråttorna.

Åren har gått och Mannys dotter Kiwi är nu en tjej i tonåren som spanar efter andra mammutar och utmanar sina föräldraras tålamod. Sid är lika galet positiv och Diego klädsamt skeptisk till det mesta. Men när kontinentalplattorna börjar sträcka på sig hamnar gänget på ett isberg och driver ut till havs, långt bort från kända marker och resten av familjen.

Snart utsätts de för århundradets storm, en gigantisk krabba och ett rivjärn till mormor. När stormen bedarrat verkar räddningen vara nära men i stället uppvaktas besättningen av en ytterst illasinnad apa och vägen hem för­vandlas från en stilla seglats till tufft äventyr.

Att det blir ytterligare en film av ett beprövat, om än enligt undertecknad, urvaskat framgångskoncept är föga förvånande men tyvärr räcker det inte med att slänga in ett par tre nya karaktärer och placera historien till havs i stället för på land för att ro i land det här isberget.

Snyggt är det, fyllt av äventyr, utan överraskningar, men någon vidare behållning av denna biostund lär inte besökaren få.

Möjligen den som missat de föregående historierna från istiden, övriga ger den sannolikt ett frostigt mottagande...