Hösten 2008 gick tvåfaldigt Oscarnominerade Joaquin Phoenix ut i pressen och berättade att han skulle sluta med film och börja rappa.
Nästan direkt ryktades det om att allt var en bluff men musikprojektet rullade på med (katastrofala) spelningar och ett diffust samband till hiphop-producenten P Diddy spreds i media. Som kronan på verket uppträdde en fetlagd, skäggig och oduschad Joaquin Phoenix ytterst märkligt vid ett besök hos pratshowvärden David Letterman.
Alltihop filmades dessutom av Casey Affleck, ett av de hetaste regissörsnamnen just nu och Joaquins svåger.

Nu vet vi hur det ligger till, efter premiären i Venedig i höstas kröp det slutligen fram att rubbet är fejk. Och det tar onekligen udden av hela projektet.
På pappret är det kanske modigt att ta en succéartad skådiskarriär och totalt smula sönder den, men gänget har i själva verket egentligen inte tagit några risker alls.
I efterhand har det kommit fram att de kända medspelarna Sean ”P-Diddy” Combs och skådisen Ben Stiller var med på skämtet. David Letterman hävdar att han inte visste något men uppgifter i media tyder på det motsatta.

På sätt och vis är det såklart en lättnad att Phoenix inte går igenom ett riktigt sammanbrott. Men det innebär också att det blir meningslöst och tyvärr, i längden, ganska tråkigt att se honom ta droger, ha hybrisrusiga monologer om sin egen storhet och förnedra sina assistenter, ha sex med en prostituerad och bli utsatt för hämndbajsning.

I intervjuer har Casey Affleck och Joaquin Phoenix sagt att de ville undersöka kändisskap och media men deras poäng går inte fram. Förmodligen ska man väl tycka synd om Phoenix och kollektivt skämmas över vår mediekonsumtion.
Men eftersom alla situationer är så uppenbart konstruerade har jag svårt att känna någon empati. Nu har Joaquin bantat ner sig igen, gjort avbön hos Letterman och sägs överväga vilken filmroll som står på tur.
Det  rapporteras i skvallerpressen att Jennifer Aniston vill dejta honom, eftersom han är singel, het och lite ”tokig”.
Business as usual, alltså.