Ta Jim ”gummiansiktet” Carrey och Ewan ”Trainspotting” McGregor - gör dem till ett gaypar i fängelsemiljö. Lägg till en verklighetsbaserad bedrägerihistoria, kriminaldrama, komedi och en rörande romans och du har: ”I love you Phillip Morris”.
Driften med fängelsefilmer är träffsäkert komiskt. I en scen visar Carrey runt en ny fängelsekund för de interner man bör känna till. En efter en måste de antingen betalas dyrt, slavas för eller sugas av.
I en annan scen får en städare ett utbrott och skriker: ”Ser jag ut som DHL?” när McGregor väntar sig ett brev genom gallret.
Kasten mellan nya karaktärer, situationer och skruvade one-liners är kreativt regisserade. Det finns ingen ände på ironin fast det bygger på verklighet, och det finns mycket att hämta från Steven Russels (Carrey) liv.

Precis som Frank Abagnale i ”Catch me if you can” verkar Russel vara kapabel att lura vem som helst. Han utför försäkringsbedrägerier, fejkar till sig jobb som ekonomichef, åker in i fängelset och friger sig själv och sin pojkvän - inifrån - flera gånger, en kameleont som gör allt för kärleken.

Carrey är bitvis genialisk, bitvis överspelad. Tillsammans med McGregor gör han några av de mest romantiska scener jag sett. De är ömma och äkta och Jim Carrey-spasmerna är långt borta.
Men de tvära kasten mellan allvar och ironi är lika schizofrena som Steven Russels bedrägerikarriär. De regidebuterande ”Bad Santa”-manuskillarna har fått igenom alla sina knasigheter och resultatet är bisarrt, begåvat men ojämnt.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Jim Carrey

Byter skepnad som en kameleont. Det fascinerar även om man lider av allergi mot vissa slapstickinslag. Ibland är han genialisk, ibland blir det trams. Som McGregors älskare är han klockren.

Ewan McGregor

Han är bra i allt han gör. Ett otippat bra rollval. I början är det lite sökande fjolligt, sedan tar han form och blir rörande fin. Hans naturlighet tar filmen till en högre nivå.