Misslyckade Alex har inget jobb men en frustrerad tjej som drar hela lasset hemma med dottern. När han blir utsparkad drar han till Hudiksvall där han mirakulöst nog (till och med arbetsförmedlaren blir förvånad) får ett jobb som behandlingsassistent på en dagverksamhet för utvecklingsstörda.

Likt en Jack Nicholson i "Gökboet" virvlar han in och utmanar de gamla invanda rutinerna. Framförallt uppmuntrar han gängets musikalitet och anmäler dem i smyg till en talangjakt i tv - och möter motstånd hos både personal och föräldrar.
En klassisk mot-alla-oddsberättelse alltså, som kryddats med "Änglagård"-aktiga bilder på vacker natur och folkliga hits som Oskar Linnros "Från och med du".

Tyvärr ligger det något ofärdigt och slarvigt över klippning, detaljer och helheten. Alla karaktärer förblir skissartade och därmed svåra att engagera sig i, till och med när det vräks på för fullt med känslomässiga crescendon.
Hur många lingon som finns i världen kan nog igen svara på. Hur många välspelade, efter varandra sammanhängande scener som behövs i en film för att den ska kunna betecknas som helt lyckad finns det däremot säkert uträkningar för.
Och filmen om Glada Hudik-teatern - som i verkligheten är en stor succé både i Sverige och utomlands - klarar inte riktigt den matematiken.

Ingen skugga ska dock falla över de utvecklingsstörda skådespelarna - som i slutändan räddar filmen.
De är utmärkta hela vägen och jag är riktigt impad av sånginsatserna.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA:

SVERRIR GUDNASON

Märkligt blek som den misslyckade Alex, som det är svårt att känna sympati för, hur mycket han än kramp-aktigt kramar fotografiet på sin dotter som han inte får träffa.

VANNA ROSENBERG

Kämpar på som en syster Ratched-light, den som håller på rutinerna. Blir aldrig mer än en småsur typ, trots att man anar mer. Men har filmens roligaste replik; "det här ÄR roligt" om den trista verksamheten vid dagcentret.

CLAES MALMBERG

Filmens meste bad guy, som helt onyanserad pappa till utvecklingsstörda Kristina. Varför inte lägga lite energi på att visa varför han är så rädd för att se sin dotter på en scen. Och ses verkligen sång och musik som något förkastligt på landets dagcenter?