Regissören David Frankel gjorde succé med komedin "Djävulen bär Prada" där Meryl Streep spelar egensinnig och ytterst svårflirtad magasinsredaktör. Sex år senare väljer de att samarbeta igen i ett ganska lågmält drama med komiska inslag.

Kay och Arnold har varit gifta i 31 år. Varje morgon står hon på tå med rykande hett kaffe och perfekt stekt bacon till maken. Arnold lyfter inte blicken när han slår sig ner vid köksbordet utan ägnar all uppmärksamhet åt morgontidningen. På kvällen diskar Kay medan Arnold slumrar framför golfprogram på tv:n. När det är dags att sova vankar de uppför den smala trappan, släcker rutinmässigt lampor efter sig och går stelbent in i varsitt sovrum.

Ett scenario som pågått i allt för många år, en vardag som Kay nu fått nog av. Hon vill ha ett annat äktenskap och hoppas att Arnold hänger med på förändringen. De åker på intensivkurs i parterapi. Och där får de lära sig ett och annat...

Meryl Streep och Tommy Lee Jones matchar varandra bra och det är kul att se Steve Carell i en nedtonad roll.

Historien är smårolig, igenkänningsfaktorn förmodligen besvärande hög för många men relationen mellan Kay och Arnold känns daterad. Att en kvinna med egna sparpengar måste ha makens godkännande innan hon använder dem för tankarna mer till 1912 än 2012. Och att hon stått ut med sin bufflige make så länge är ett under. Samtidigt innehåller den både uttalade fantasier om trekant och oralsex på offentliga platser, vilket inte hör till vanligheterna i den här typen av (amerikansk) film.

Det är en välgjord film, historien får ta lite tid och skådespeleriet håller hög klass. Ett extra plus till David Frankel som med hjälp av Vanessa Taylors manus tar samliv efter 60 på allvar och att han dessutom lyckats sälja in temat hela vägen till vita duken.