Harrys examen närmar sig. Men den är fortfarande en bok bort – boken som ska bli två filmer.
Under tiden händer allt möjligt – fast egentligen inte så mycket. I vart fall känns det så. Alla vet att uppladdning inför slutuppgörelsen med lord Voldemort pågår. Och den dröjer.
Så det blir ett mellanår på Hogwarts.
Voldemort själv skymtar endast som grimaserande åskmoln och även om Helena Bonham Carter gör en behjärtansvärd insats för att göra ondskan farlig så påminner ”Halvblodsprinsen” snarast om den första Potter-filmen, där barnen var små och trollerierna familjevänliga. De hårda actionscenerna är få.
Då – i den första filmen – handlade det om att finna vänner, nu handlar det om att finna en vän. Kärleksdrycker ingår i undervisningen, men kyssvarning behöver knappast utfärdas.

Nu som då flygs det kvast, Ron blir flickidol som målvakt uppe bland skolans tornspiror.
Och visst – Potter är barnens hjälte, och de tre kompisarna som växt upp tillsammans har gjort Radcliffe, Grint och Watson till idoler. Men det är gamlingarna – och de lugubra miljöerna – som gör filmerna sevärda. Michael Gambon, Maggie Smith, Robbie Coltrane och Alan Rickman står för magin, även när de gör miniroller.

Sanningen om halvblodsprinsens identitet är inte överraskande för någon – bokläsare eller inte. Och den spelar ingen avgörande roll för filmen. Det gör däremot Jim Broadbent, han är utsökt som slirig trolldrycksprofessor.
Och han har unika kunskaper nödvändiga inför slutstriden mot den personifierade ondskan.
Fast den dröjer alltså. Först är det nödvändigt att lokalisera Voldemorts splittrade själ. Bit för bit.
Sånt tar tid.