Langella ser inte ut som Nixon.
Först. Men efter några minuter är han Nixon – den böjda ryggen, sättet att gå, den särpräglade rösten. Vad som under några ögonblick liknat dålig teater blir fullständig illusion. Richard Nixon var USA:s president när han förödmjukad tvingades dra sig tillbaka 1974, uppenbart inblandad i Watergateskandalen.
David Frost var på 60-talet Englands stjärna bland världens tv-intervjuare, stundom sedd även i svensk tv – Olof Palme var en av ”hans” första stora politiker.
Nu – 1977 – behövde Frosts karriär nytt lyft. Och Nixon behövde komma tillbaka i rampljuset för att försöka putsa på sitt solkade anseende. Frost förberedde sig med experthjälp och intervjun pågick i dagar – den blev fyra avsnitt lång i tv. En intressant och spännande kraftmätning mellan en journalist och en politiker, som båda behövde bli vinnare.

Men att drabbningen blivit så rolig och gripande beror på annat.
Framför allt beror det på Nixon, så som Frank Langella och regissören Ron Howard presenterar honom. En rutinerad räv som kan alla tricks alltför väl, en föredetting som ambitiös och arbetsam klättrat upp till sitt samhälles högsta topp men blivit nerknuffad igen, en bitter man ur enkla förhållanden som i sin obotliga misstro mot mäktiga medtävlare lagt krokben för sig själv.
Frost förstår och det gör vi också.

Fast vi vill inte se honom som president. Däremot skulle en Oscar till Langella inte kännas fel, hans insats är av det märkvärdiga slaget.
Fast Nixon lär bli en förlorare igen – statyetten går nog till Mickey Rourke i år.