För länge sedan fick Inta Ruka en kamera av mamma. Sedan dess tar hon bilder – människor och hus märkta av hårda liv och svåra tider är hennes motiv. Mamma ångrade gåvan, men Intas bilder har blivit berömda.
I dem lever den tunga lettiska nutidshistorien, den som Inta själv är en del av. Hon rör sig i gamla kvarter – där hon bor – och på ännu ålderdomligare landsbygd – där har hon sin släkt. Ingenstans är hon en främling, överallt är hon en av dem. Miljön är hennes egen, något uppifrånperspektiv känner hon inte – en vanlig människa bland vanligt folk.
Med samma självklarhet följer Maud Nycander sin vän och kollega. Rakt och okonstlat berättar hon om Intas bilder och Intas värld. Makens död, Sovjets fall, mamma som aldrig riktigt kom tillbaka från Sibirien – allt och alla får sin plats.

Och Rolleiflexen finns hela tiden kvar, liksom städjobbet på svenska ambassaden. Märkvärdig har hon aldrig varit, först när hon bjuds in för att ställa ut i Venedig och London förstår tonårssonen att morsan nog inte är vem som helst.
Inta Ruka fångar fårade lettiska ansikten, Maud Nycander en vardagens mästerfotograf. Båda gör det lysande och i största enkelhet.