Faust är doktorn som säljer sin själ till djävulen och får fan för det - en av världslitteraturens tunga legender.

När en av dagens mest originella filmskapare dyker ner i den klassiska historien - fritt efter Goethes drama, den mest kända versionen - blir mardrömmen färgstark om än i en lustfyllt motbjudande gråton. Sokurovs närvaro känns i varje bild, Goethes ande är mer diskret - i långa stycken möjligen frånvarande.

Inledningen anger tonen. Doktorn gräver i lik i sin jakt på kroppsliga fakta, bland alla in­älvor syns inget litet hål för själen. Faust är en vetgirig man, men hans forskning saknar resurser. Hos sin far - en brutal läkare som vanligen botar till döds - får han föga support. I stället möter han ondskans hjälpsamme hantlangare, en förvriden snuskgubbe med ändan fram. Den slemme och skrupelfrie fixaren har lösningar på det mesta och kan kanske ta sig in i kunskapens hemligaste rum.

Fast sedan Fausts blick klibbat fast vid Margaretes unga kropp handlar det mer om att ta sig in i henne. Och slutet söker sig nya vägar.

Vill man lära känna myten så är andra filmer bättre guider, klassisk är Murnaus version från 1926 med Gösta Ekman.

Men vill man se en originell bildberättelse full av häpnadsväckande groteska detaljer gör man lämpligen Sokurov sällskap. Han kan göra det gruvligt gräsliga förfärande förföriskt. Venedig-festivalen belönade med finaste priset.