Filmerna om den peruanska familjen Barrientos har blivit ett storverk.  Allt började tidigt på 70-talet när Mikael Wiström hittade ett ungt par med en liten baby på den jättelika soptippen i Lima. Han tog bilder och blev barnets gudfar.

Åren gick, barnen blev fler och familjen flyttade från soptippen men kom aldrig längre än till en skräpig kåkstad. Efter sjutton år vände Wiström tillbaka och gjorde filmen ”Den andra stranden”, som kom 1993. Den kändes mest som ett intrång i familjens liv och nästa film, ”Compadre”, handlar mycket om förhållandet mellan filmaren och de filmade.
”Familia” koncenterar sig helt på familjen.

Barnen är vuxna – utom åttaåriga sladdsonen Nata – och föräldrarna medelålders. Pappa kör fortfarande motorcykeltaxi och fattigdomen är lika påtaglig som förr.
Mamma, som hela tiden varit handlingskraftig och stark, tar jobb i Europa. Hennes nya liv är tungt och hennes frånvaro en prövning för de hemmavarande. Kärleken testas men växer på sätt och vis med avståndet. Någon slutgiltig lösning på de ekonomiska problemen står inte att finna.

Lukas Moodysson tog upp frågorna om förhållandet mellan världens fattiga och rika i ”Mammut”. Här visas hur de ser ut i verkligheten.
Som filmprojekt är det här i klass med Rainer Hartlebs rapporter från Jordbro, med skillnaden att här är allt ljus på en enda familj. Det gör bilden enastående tydlig. Närmare livet än så här kommer få filmare.