Foto: Jack Mikrut
1984 vann bröderna Herrey Melodifestivalen. Efter det var jag såld på mellanbrorsan Richard - vilken sång- och dansman! Letade därför naturligtvis med ljus och lyckta efter hans nylle i tv-serien Fame där han fått chansen att dansa loss i några avsnitt.
Men jämfört med Leroy var ju mr Herrey inte mycket att hänga i julgranen, trots allt.

I nya Fame, en 2000-tals version av Alan Parkers film från 1980, finns ingen Leroy och ingen bakgrundsdansande mormonbrorsa - här finns i stället massor av suddiga talanger som vill dansa, sjunga, spela, filma - och det så snart tillfälle ges.
Från intagningsdagen till slutföreställningen fyra år senare får man ta del av en handfull elevers med och motgångar, inte sällan ackompanjerat av musik och spontandans.
Tyvärr är det för mycket som ska hinnas med under de knappa två timmarna - man hinner inte lära känna någon elev, knappt någons namn, innan det är dags för den sista dansen.

I Idol-tider är filmens konkurrenstema en smula aktuellt men mer spännande än så blir det aldrig. Det hela puttrar på med lite kärlekstrubbel, oflexibla föräldrar och inkännande, kloka lärare. Men det hade behövts en ordentligt utmejslad Leroy, en stark Coco, en plirig mr Shorofsky för att motivera Fame version 2009.
Om regissören vågat ta ut svängarna mer och fokuserat på färre elever så kunde det gått vägen. Nu blir det i stället en jaha?-upplevelse. Och inte ens Richard Herrey hade kunnat ändra på det.