Lille Oskar lever i skuggan av terrordåden mot World Trade Center. Hans far dog när tvillingtornen rasade och denne efterlämnar ett brev med en mystisk nyckel.

Elvaåringen gör till sitt unga livs uppgift att hitta låset till vilken nyckeln passar. Det blir en nål i en höstack-expedition över hela New York.

Sökandet resulterar även i (inser Oskar till slut) ett sätt att handskas med sorgen och få såren att läkas.

"Extremt högt..." hade på grund av en ständigt när­varande sentimentalitet som ändå aldrig verkligen fäster, lätt kunnat avfärdas - om det inte varit för Max von Sydow.

Han fyller 83 i april, åttiotre, och är fenomenalt bra som den stumme "hyresgästen" (en man utan namn) som kommunicerar med hjälp av papper och penna.

Han får ändå så mycket mer sagt än den ständigt pladdrande, räddhågsne och lillgamle Oskar (redan efter två minuter är jag oerhört irriterad på honom).

I svenskens uttrycksfulla ansikte - en rörelse i mungipan, ett höjt ögonbryn - får "Extremt högt..." plötsligt en nerv den annars saknar.

Att von Sydow är Oscar­nominerad känns självklart. Att filmen även är det är mer obegripligt.