Stellan Skarsgård är i tanken egentligen perfekt för rollen. En dekig man med fina drag, ganska snäll, som precis släppts ut ur fängelse. Han strövar ödesmättat runt i en liten norsk fabriksstad med moloken hästsvans. Ingen har något att glädjas över i staden där alla väntar på att dö. Ingen höjer på ögonbrynet när de ser honom efter alla år. Men Jensen, hans kriminella kumpan är framme och klappar honom på axeln. Stellans Ulrik är kuvad. Han gör som han blir tillsagd. När hyresvärdinnan serverar olika sorters konserverad fisk, säger han alltid att det är gott. När hon vill, ställer han upp på sex. Han får jobb som mekaniker och allt verkar gå bra, men Jensen kräver att Ulrik skall döda tjallaren av ren princip och mycket står på spel.

Stellan går alltid organiskt in i sina roller och bidrar med en mänsklig dimension som få skådespelare gör. Han är bra på att gestalta skådespelarens tankar medan de sker, precis som De Niro och Penn. Problemet här är att det handlar om fula, vanliga människor i en småstad och Skarsgård har blivit för stor för att smälta in där som karaktärsskådespelare. Man tänker, nu gör Stellan si, nu gör Stellan så. Socialrealism, även om den här är skruvad, mår bra av att inte ha för stora stjärnor för att behålla trovärdigheten. Det andra är att Stellan har en naturlig pondus som lyser igenom Ulriks kuvade, man tror inte riktigt på det. Men det finns mycket att hämta
i den sävliga småstadskomiken och några scener mellan Ulrik och hans son är oerhört starka.

I HUVUDROLLERNA:

Stellan Skarsgård

Skarsgård är alltid fascinerande med sitt organiska spel. Problemet är att han har för mycket pondus som lyser igenom hos en den kuvade mannen Ulrik. Man brukar säga, kameran ser allt.

Jorun Kjellsby

Jorun är riktigt grym som den buttra hyresvärdinnan som tvingar Ulrik till sex genom att anklaga honom för att envisas med det. Hon säger en sak och menar något annat. Det blir väldigt roligt.

Bjørn Sundquist
Bjørn har förutom Jorun, den roligaste karaktären. Han rabblar filmens premisser i rasande fart och får det vardagliga att verka komiskt genom att vara stel och omedgörlig resten av tiden.