Richard Hoberts första film på sex år kallas för dramakomedi.
Mycket kan sägas om mannen som fick oss att fnittra och rodna om vartannat i samband med "Tre solar", men någon sång- och dansman är han inte.
"En enkel till Antibes" handlar om änklingen George vars hjärtas kompass pekar söderut mot en kvinna han aldrig har kunnat glömma. Samtidigt gör hans barn allt för att få in honom på hemmet för att sedan kunna sälja Georges stora hus.
Alla gnäller på alla i samma veva som den åldrade pappan försöker föra någon sorts samtal vid livets slut med sin omgivning. Det mesta låter som han läser högt ur en relationsserie i DN.
"En enkel..." är en billig film. Det syns i varje söm att Hobert inte direkt haft Joakim von Ankas pengabinge att ösa ur.

Tydligast märks det när George ska företa sin tågresa söderut. Inte ens i Norrlands inland kör väl SJ fortfarande omkring med så gamla vagnar?
Dessutom: Var är alla andra övriga passagerare? För att spara på statistarvodet och övriga kostnader har producenten Håkan Bjerking nöjt sig med att jaga runt en kvinnlig konduktör.
I stället har det mesta av det ekonomiska krutet lagts på de sista tio minuterna när sällskapet äntligen nått södra Frankrike.
Men är inte Georges gamla kärlek fixad på ett väl iögonfallande sätt? Damens överläpp är ju stramare än de tyglar Bjerking tvingats hålla budgeten i.

Att getingbetyget här ändå släpar sig upp till två är Sven-Bertil Taubes förtjänst.
Av alla pappfigurer i "En enkel..." gör han sin änkeman till en människa av kött och blod och lyckas ingjuta trovärdighet i sitt kärlekstörstande på ålderns höst.
Han är en av våra stora elefanter och här dansar han understundom så vackert. Synd att det mesta i övrigt går i otakt.
Sven-Bertil Taube hade varit värd en bättre historia.