Foto: Magnus Stråberg
En pappa möter sin vuxna dotter vid tåget. Hon är hans enda familj, men han vet plågsamt väl att han knappt känner henne. Hon är sedan länge en nära främling. Att hon är kärnfysiker vet han visserligen, men inte hur hennes liv ser ut. Finns det någon pojkvän? Är hon nöjd med sitt tillvaro? Och vad är det egentligen hon jobbar med?
Dottern mår dåligt, visar det sig snart.
Varför förblir en hemlighet – attentatsmän slår till innan hon hunnit berätta.

Pappa, som är sliten polis av dystraste Wallander-sort, antas ha varit de våldsamma männens mål. Så utredningen tar sikte mot hans kända och okända fiender.
Fast själv undrar han och inleder sin egen utredning.
Fortsättningen är konspirationshistoria av värsta sort – en sån som måste vara baserad på verkliga händelser för att bli trovärdig. Det är den inte, så vitt jag vet. I stället utgår den från en engelsk tv-serie, som gjorde lycka för 25 år sedan.
Den skapades av blivande ”Casino Royale”-regissören Martin Campbell, som nu själv presenterar en moderniserad och komprimerad version. Det går rätt bra den här gången också.

Handlaget är stabilt, spänningen effektiv och Mel Gibsons får en lyckad återkomst framför kameran. Efter de senaste årens turbulenta privatliv är det inte mycket komedi kring hans namn, och någon pigg actionhjälte behöver han heller inte vara.
Här finns i stället ensamhet och förtvivlan i tillräcklig mängd för att den gamle spanarens brist på respekt för eget och andras liv ska gå att förstå.
Polisen känns till slut mer äkta än historien.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

MEL GIBSON

Som dyster ensamvarg på jakt efter sanningen om sin enda dotter fungerar han utmärkt. Utan att sentimentalisera alltför mycket – som han ibland gjort förr – får han fram en sorts retroaktiv faderskärlek, som inte är att leka med.

RAY WINSTONE
Foto: Magnus Stråberg
Den engelske tuffingen har filmens knepigaste roll som mystisk konsult, en expert på frågor alltför känsliga för offentlighetens ljus. Winstone kan inte göra mycket annat än se hård och outgrundlig ut – och det gör han med naturlig fallenhet.

DANNY HUSTON
Foto: Magnus Stråberg
Historiens slemmaste skurk, en välklädd makthavare som vet att hänvisningar till rikets säkerhet brukar tysta frågvisa, annars är han inte främmande för mer slutgiltiga lösningar på uppkomna problem. Han har gjort liknande roller förr – och gör dem bra.