DRAMAKOMEDI

Roy Andersson stämmer upp på nytt.
Sju år har gått sedan ”Sånger från andra våningen” och först verkar allt sig likt. Bilderna är komponerade med samma omsorg och påminner fortfarande mest om rörliga installationer. Och synd är det om människorna, nu också.
Stilen förblir oföränderligt Roy Anderssons egen högst personliga.
Men snart känns förändringen.
Tonen är en annan, kulörerna ljusare, humorn varmare – tradjazz och ”Jag har drömt om en stad”. De vardagsgrå människorna är måhända lika patetiska men ses med större överseende, större kärlek.
En alkoholiserad kvinna – missförstådd av både sambo och hund – brister redan före förtexterna ut i sång. Och eländet blir mindre förkrossande.
I en av filmhistoriens märkligare sexscener rider en tjock dam i gammaldags paradhjälm njutningsfullt en man som besvarar hennes stön med en ändlös klagan över misslyckade pensionsplaceringar.
Vackrast är en tonårsflickas dröm där hon gifter sig med sin idol Micke Larsson, sångare i hårdrockbandet Black Devils. I filmens mest fantastiska scen mottar de folkets hyllningar vid sitt vardagsrumsfönster innan hela hyreshuset glider i väg på bröllopsresa.
Alla är snälla och drömmen är vacker att få – även om hon aldrig får Micke Larsson.
I det apokalyptiska slutet kan den som vill se hur en armada av drömmar flyger in över staden. Undergången behöver inte vara nära – den här gången.