Innan Sam Raimi blev en big shot i Hollywood med ”Spiderman”-trilogin fanns det en tid då budgetarna var betydligt mindre och kreativiteten rejält mycket större.
De tre delarna i ”Evil dead”-serien – och framför allt de två första – är humorfyllda gorefester som med rätta tagit klivet från kultstadiet till klassikerlägret.
Att Raimi nu åter väljer att vältra sig i blod, galla och annat äckelpäckel är bara att applådera även om jag kände viss tvekan då jag först fick höra talas om projektet.
Detta är dock en både rolig, ytterst kladdig och stilmedveten skräckupplevelse – en berg- och dalbanefärd under drygt en och en halv timme för folk som inte knaprar Valium för att hålla ordning på nerverna.

Och om jag i finanstider som dessa varit bankanställd, hade jag dessutom fruktat för mitt liv.
Christine (Lohman) nekar nämligen en gammal kvinna, fru Ganush (Raver), ett anstånd med ett förfallet lån.
Detta nej blir ett djävulskt ja till att släppa loss helvetets mest destruktiva krafter när den medellösa zigenerskan slungar ur sig sin förbannelse.
Bland annat finns här en scen från Christines sovrum som omdefinierar begreppet att få något rakt i ansiktet. Jisses.
Ju längre ner hon dras i sitt personliga inferno, desto mer skruvar Raimi åt.
Han har beskrivit ”Drag me to hell” ”mer som en åktur i lustiga huset än ett blodbad”, och låt oss konstatera att han gjort den bästa skräckfilmen som nått biograferna på många år.
Ja, antagligen sedan ”Scream” 1996.