Foto: Peter Krüger
Strävsamma unga stilbildaren Coco Chanel blir betagen av Stravinskijs ”Våroffer” vid uruppförandet i Paris 1913, men hans hypermoderna musik och dans blir utbuad av resten av salongen.
När den extremt framgångsrika Chanel några år senare låter Stravinskij, hans lungsjuka hustru och deras barn bo i hennes villa på landet inleder hon en kärleksaffär med maken – medan hustrun får finna sig i att maktlös se på.

Höstens tidigare Chanel-film fokuserade på hur Gabrielle Bonheur med hjälp av nya idéer, energi, en enorm vilja och några rika män blev den politiska modeskaparen Coco Chanel.
Här ligger tyngdpunkten på den framgångsrika mademoisellens kompromisslösa inställning till sitt arbete och hennes högst privata affär med Stravinskij. Det är mindre politik och kläderna kommer lite i skymundan – men Stravinskijs musik och Chanels stil är ständigt närvarande.
Det är snyggt och stilistiskt, känslosamt och naket, individualistiskt och häpnadsväckande modernt.

Mademoiselle Chanel verkar dock inte särdeles sympatisk och jag bryr mig föga om hur det går. Men, som tjänstekvinnan så väl formulerar det; ”Mademoiselle är mycket självständig”. Och hon är bara så häftig att det blir bra ändå.

I HUVUDROLLERNA:

Anna Mouglalis
Foto: Peter Krüger
Till vardags är Mouglalis modehuset Chanels nuvarande ansikte, men också framgångsrik skådespelerska i Frankrike. Hon är stenhård som Coco Chanel. Tar vad hon vill ha utan betänkligheter, och mindre sympatisk än Audrey Tautous Coco från höstens förra Chanel-film.

Mads Mikkelsen

Mikkelsen har inte så mycket att jobba med hos sin Stravinskij. Han tiger mest, klär av sig en del, stirrar och spelar piano. Men det gör han bra.

Yelena Morozova

Som Stravinskijs lungsjuka och förbisedda hustru kan Morozova få ett internationellt genombrott. Hennes glåmiga och gråa uppsyn, rosslande hosta och dödande blickar kan ta henne långt.