Han lyckas landa sitt förvandlingsnummer - och göra tranformeringen från Valle till Maria till något alldeles eget - utan att gå ner sig i trans- eller tramsträsket.

Hur lätt hade det inte varit att trampa fel och snava på de sylvassa och höga klackar han tvingas balansera på i sin desperata jakt på ett pilotjobb?

För Valle var ju övertygad om att han alltid skulle sitta säkert bakom spakarna. Och var det någon karriär som skulle förlora luften under vingarna, så inte var det hans.

Hans yrkesdrömmar kraschlandar dock mitt i medelklassidyllen när han får sparken, och Valle måste med stukat självförtroende flytta in hos syrran. Ett inte helt oproblematiskt socialt steg för honom, eftersom hennes lägenhet är bas för en feministisk aktionsgrupp.

Valle får veta att ett jobb som kvinnlig flygkapten är ledigt och den mindre bemedlade systern lånar efter en del övertalning ut sin identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning.

Omgivningen öppnar famnen för hans "Maria" och ett tag ser det ut som "hon" ska kunna linda världen runt lillfingret, men en film som "Cockpit" bygger på förvecklingar och de kommer - var så säkra.

Detta är mycket rappt, väldigt roligt och rejält begåvat.

Inga klyschor

En av "Cockpits" stora förtjänster är att den med lätthet - och smartness - glider förbi klyschor och samtidigt lite så där i förbifarten elegant riktar strål­kastarna mot genusfrågor.

Mårten Klingberg (tidigare "Offside") är med "Cockpit" en komediregissör att räkna med - och har manusförfattaren Erik Ahrnbom som synnerligen effektivt stöd. En replik som "Du runkade ihjäl honom", hör man inte ofta. Underbart kul.

Jonas Karlsson är här med sin ständiga närvaro givetvis både nav och motor. Jag har svårt att se hur Guldbagge-juryn ska kunna nonchalera honom när filmåret så småningom sammanfattas.

Han får fin hjälp av framför allt Marie Robertson, Ellen Jelinek och Chatarina Larsson (som bara inte kan vara dålig).

Betydligt mer problematiska är alla dessa journalister som låter sig förföras av sina egna spegelbilder och glatt "spelar sig själva". Självdistans har aldrig varit min yrkeskårs mest brinnande paroll.