Det finns mycket i den 78-årige Clint Eastwoods senaste att bli rörd till tårar av.
Ta omvårdnaden om detaljerna. I ”Changeling” existerar inga halvmesyrer – varje enskild del från ett Los Angeles 1928 har en utsökt tonträff. I sanning filmkonstens egen tidsmaskin och ett sorts gammaldags drag värt att applåderas så länge det finns där framför våra ögon.
Sedan den omskakande verklighetsbaserade historien om hårt arbetande ensamstående mamman Christine Collins (Jolie), vars son en dag är som uppslukad av denna jord. Ett långt och fruktlöst sökande tar sin början till dess att polisen meddelar att nioåringen hittats.
Det visar sig dock vara en helt annan grabb. Men en korrupt poliskår behöver all PR den kan få och hävdar att Christine har fel och är psykiskt otillräcklig. Det blir en utdragen kamp som nästan gör att den stackars kvinnan verkligen förlorar förståndet.

”Changeling” är starkt gripande – mycket tack vare Angelina Jolie som visar hur bra hon är när hon får ett sådant här saftigt köttstycke att sätta tänderna i. Berättelsen utspelas långa stunder i hennes ständigt skiftande ansikte och det är en storartad uppvisning att ta del av.
På minuskontot, och det känns nästan som en anmärkning i marginalen, hamnar porträtten av några myndighetspersoner som ligger nära gränsen för karikatyrer. Speciellt en rättsläkare blir rätt mycket schablon.
Den tidigare för mig okände Jason Butler Harner är däremot helt självlysande. Som bestialisk barnamördare har han ett nervigt spel som i hastigheten endast kan jämföras med Peter Lorres i ”M”.
Och det är snart 80 år sedan. Då förstår ni magnituden av vad Harner åstadkommer i ”Changeling”.
Honom får vi verkligen hålla ögonen på.