Men mina fördomar, som innehöll ord som ”slätstruken”, ” jobbigt pro-amerikansk” och ”lam”, kom snabbt på skam. Och nu gäller det att fokusera lite, för ”Captain America: The first avenger” är inte enbart ett välgjort andra världskrigsäventyr korsat med övernaturliga asakrafter. Filmen är också en viktig uppvärmning inför det Marvel-äventyr som väntar nästa år då kaptenen ska teama upp med Iron man, Hulken och Thor i megasuperrullen ”The Avengers”.

Vem är då Captain America? Till skillnad från vår tids svåra superhjältar är han något så omodernt som en idealistisk, på gränsen till utplånande god snubbe.
Han har ingen knepig personlighet eller gamla barndomstrauman som bubblar under ytan. Han är bara en kille från Brooklyn som vill fajtas mot nazisterna. Tyvärr är han både för kort och för sjuklig men han ger sig inte utan försöker ta värvning, och blir ratad, om och om igen.

Men så en dag vänder hans lycka och han blir utvald till ett vetenskapligt experiment där hans fysik förändras för evigt. Äntligen kan han knäcka sina motståndare med sina nya muskler och sin specialdesignade fräcka sköld. Det visar sig att hans främsta motståndare inte är Hitler, utan den om möjligt ännu galnare Johann Schmidt. Peppad av en gammal asarelik som han utvinner enorma krafter ur, vill Schmidt ta över världen tillsammans med sina ruggiga underhuggare, utrustade med s/m-huvor och dödsförakt.

Alltihop är snyggt gjort, serietidningsestetiken sitter perfekt. Det vilar också ett naivt och rart skimmer över storyn. Det påpekas att det inte alltid är de stora, tuffa muskelbergen som behövs, ibland kan det vara bra med en ”liten kille” också. Det går till och med att hantera att han är en oövervinnerlig kapten i USA:s tjänst (bara tre länder har ändrat till den alternativa titel som filmbolaget erbjöd utifall budskapet skulle kännas för magstarkt - i Ryssland, Ukraina och Sydkorea heter filmen ”The first avenger”), när man inser att det är skapat med viss ironi.

Så bra är skådespelarna

Chris Evans
Hyfsat okända Chris Evans växer (bokstavligen) in i rollen och precis när man nästan ger upp hoppet om att han ska visa någon form av personlighet i allt det idealistiskt genomgoda, så dyker en lite charmigt lågmäld humor upp, som gör honom uthärdlig.
.  


Stanley Tucci
Gör en finfin kliché av sin gode halvtokiga tyskbrytande (naturligtvis) vetenskapsman. Hans bakgrund, och relation till Johann Schmidt, förblir aningen dunkel. Men Tucci är härlig att se.



Tommy Lee Jones
Ingen kan se så gubbigt missnöjd ut som Tommy Lee Jones. Här sätter han sin hårde (men ändå innerst inne så mysige) militär helt perfekt och konstigt nog längtar man efter scener där han är med och gormar.