Efter att ha granskat USA bit för bit – jobb, våld, vård – tar Michael Moore ett helhetsgrepp och manar till revolution.
Friskt vågat, visst. Hälften vunnet? Nja…
Moore ser redan under förtexterna USA som ett nutida romarrike på väg mot sitt oundvikliga sammanbrott. Storfinansens girighet, pappskallarna i Washington och statens plundrade kassakista – allt pekar åt samma håll. Neråt.

Att mitt i finanskrisen hålla domedag över den amerikanska modellen är förstås inte svårt. Liksom på 30-talet tvingar bankerna sina utblottade kunder från hus och hem, nu badar direktörerna dessutom i bonuspengar. Till och med det konkurrensutsatta flyget sänker pilotlönerna till den grad att Moore blir bekymrad.
Med humor och ilska, pedagogik och demagogi, förs budskapet fram. Enkla grepp – som att vira in bankpalats i polistejp för att säkra brottsplatsen – fungerar bra. Hur det blivit om samhället inte stöttat de förhatliga bankerna reflekterar han aldrig över.
Att predika socialism i USA brukar inte vara något framgångsrecept och möjligen trampar Moore nu i spåren efter Ralph Nader. Folkhjälten, som för många år sedan tvingade fram bättre säkerhet i amerikanska bilar, blev en galning ingen brydde sig om i det ögonblick han fann att bilarna aldrig kunde bli säkra nog utan att bilismen var av ondo ich borde bekämpas.
Moore spelar Internationalen på amerikanska och säger att han hoppas på Obama.
Den kopplingen brukar presidentens fiender också göra.