Tunga dramer om krig, lidande och världens orättvisor är en sak - Susanne Bier och hennes manusmedarbetare Anders Thomas Jensen har en enastående förmåga att komma nära de glödande kärnorna.

Komedi och romantik är på sitt sätt svårare - att kryssa fram bland känslor som ofta nötts till klichéer kräver ett lätt och säkert handlag. Men Bier brukar manövrera med hygglig framgång bland blindskären.

Den här gången gör hon det ovanligt svårt för sig. Hon berättar om händelser kring ett bröllop och hon låter det mesta utspela sig i Sorrento, en liten genomromantisk italiensk stad mitt emot Capri. Mer rosa än där kan sol­nedgångar aldrig bli.

Bier faller gärna för de vykortsaktiga frestelserna, men hon har också fungerande vapen mot schablonerna. Framför allt har hon Trine Dyrholm som spelar brudens mor - en hårsfrisörska som just avslutat en cancerbehandling. Utan hår, men med vacker peruk och ett hjärta av guld är hon redo att förstå och förlåta det mesta, även makens själv­ömkan och otrohet.

Överraskande god hjälp får hon av Pierce Brosnan, brudgummens far - framgångsman i frukt och grön­saker, sur och grinig och sedan länge änkling. Även den gubben visar det sig gå att få någorlunda fason på - och det är rätt mycket Brosnans förtjänst.

När de här familjerna sammanförs i solskenet uppstår förvisso disharmonier, men också en del ljuv musik.

Det tar tid för historien att komma igång, och de solmogna citronernas dragningskraft släpper sedan aldrig greppet. Men även om historien förblir besvärande konventionell - hur det så småningom går med det ena eller det andra överraskar sällan - så är den väl berättad.

Och det är viktigt för romantiska komedier.