Niclas Karlsson är en vattenkammad, skötsam advokat som jobbar hårt i Stockholms innerstad. Han försöker nätdejta men det går inget vidare. Hasse Karlsson är en norrländsk slacker som regelbundet bedrar sin fru.

Det visar sig också att de är identiska tvillingbröder, vilket kommer som en chock för båda. Mest för Niclas, som får sin perfektionistiska värld upp och nedvänd när Hasse bestämmer sig för att blod är tjockare än vatten - och bjuder in sig själv till Stockholm. Känner ni instinktivt hur det är bäddat för trubbel? Tänkte väl det. För det här trötta farskonceptet, baserad på förväxlingskomik, är så urvattnat vid det här laget att det borde vara förbjudet att använda.

Att det, faktiskt, ändå fungerar - och blir en dråplig och underhållande film - beror på två saker. Eller tre, beroende på hur man räknar.
Tekniskt är filmen så snyggt genomförd att det ser helt perfekt ut när båda brorsorna är i bild samtidigt. Fråga mig inte hur, men det var säkerligen ett monstertungt arbete att genomföra. Snygga tekniska lösningar hade dock varit bortkastade utan en bra skådespelare i huvudrollen.

För det är dubbelarbetande Björn Bengtssons prestationer som Niclas och Hasse som lyfter filmen. Han är rakt igenom klockren och ger bröderna varsin personlighet, utan att överdriva, och visar upp ett fint register från garv till allvar. Det är kul att Kjell Sundvall vågat ge inte mindre än två huvudroller till ett relativt okänt ansikte. Rimligtvis blir detta Björn Bengtssons stora genombrott.