Amerikanen Bobby Fischer anses som den främste schackspelaren genom alla tider. Matcherna om världsmästar­titeln 1972 mot Boris Spasskij från dåvarande Sovjet­unionen handlade lika mycket om en storpolitisk uppgörelse under kalla kriget som en kamp ­mellan två solitära giganter.
Detta var en tid när faktiskt "alla" pratade pjäser, bräde och drag. Det stormiga, tv-sända VM:et gick på Island och blev en världsangelägenhet på samma sätt som en tungviktsbatalj i boxning. Det är fascinerande att se de gamla svartvita inslagen från amerikansk tv med en tonårig Fischer. Han vet vilka uppoffringar han måste göra för att nå sitt mål. Fischer - det unga geniet i stort sett utan vänner - beklagar sig 15 år senare över sitt avkall när han mer och mer börjar uppträda som en galenpanna.

Redan som 29-åring har Fischer mentalt nått vägs ände. Liz Garbus HBO-dokumentär är ett märkligt, spännande och skrämmande fönster in i huvudet på en person som bestämde sig för att bli bäst, blev det och sedan kantrade totalt. Genialitetet och paranoida tvångstankar som siamesiska tvillingar. Att Garbus väljer att ljudsätta sin mänskliga undergångsskildring med tidstypisk musik som T Rex, Gary Glitter och Yes förstärker intrycket av en tid som var här alldeles nyss, men nu försvunnit in i historieböckerna. För vem i de breda folklagren i dag har en aning om vem som regerar i schackvärlden?