Fotografen Bill Cunningham har plåtat streetmode för tidningen The New York Times i över 40 år. I ur och skur cyklar han runt på Manhattan med sin analoga kamera hängande runt halsen. Han stannar när han ser någon intressant outfit, ett par spännande skor, en annorlunda jacka, knäpper några bilder och cyklar vidare. Även kändisar hamnar framför linsen men de är han mindre intresserad av – det är kläderna som får Cunningham att plocka upp kameran.

Ibland är det vimmelfotografering på kvällen, om inte lämnar han redaktionen när hans sidor redigerats för en bit mat på stan, cyklar hem till sin minimala lya i Carnegie Hall och somnar bland arkiveringsskåpen.

Bill Cunningham är en ensamvarg med stark integritet och stort hjärta. Han låter oss följa med i sin vardag men närmare än så kommer vi aldrig. Två frågor på slutet av filmen får honom att släppa taget ett ögonblick, frågor som handlar om kärlek och hans förhållande till kyrkan som han besöker varje söndag. Frågor som berör men som filmaren låter hänga kvar i luften.

Det är ett varmt portträtt av en man med många bekanta men få nära vänner, i alla fall exponeras de inte här, men jag saknar känslan av närhet och hinner aldrig riktigt ta till mig historien om Manhattans 83-årige trendspanare.