Innan Fredrik Gerttens ”Bananas” ens gått upp på biograferna hade världens största fruktbolag, Dole, aktiverat hela sitt PR-maskineri och sin stab av superadvokater för att neutralisera filmen.

”Bananas” skildrar hur David – i form av en advokat som driver tolv bananarbetares talan och hävdar att de exponerats för olagliga bekämpningsmedel, tar strid mot Goliat – ett jätteföretag med den nätta vinsten av 75 miljoner dollar per år.

”Big boys gone bananas”, som ju är en lysande titel, visar spelet (och det är definitivt inte vackert) bakom kulisserna. Gertten och hans lilla bolag utsätts för en smutskastningskampanj som toppas med en stämningsansökan som ska svida rejält i det svenska filmskaparskinnet. En manöver som skulle ha knäckt vem som helst, både privat och yrkesmässigt.

Dole trummar på med sin syn på vad som är sant, men Gertten vägrar ge sig och får själv iklä sig rollen som den lilla människan som reser ragg mot makten.

Och när fajten uppmärksammas av riksdagen och svenska livsmedelsgrossister börjar jätten Dole skaka. Svensk yttrandefrihet biter bra ifrån sig mot amerikanska företagsmiljoner.

Det brukar heta att när en dokumentärfilm är som bäst, är den som en thriller som borrar sig längre och längre in mot gåtans lösning.

”Big boys…” är precis så. Oupphörligen intressant – och väldigt spännande.