Beck är tillbaka – och Gunvald Larsson. Särskilt Gunvald Larsson.Av en slump stöter han ihop med en gammal kärlek, en miljöaktivist som han lärde känna i tjänsten och sedan umgicks med för tio år sedan. Nu sitter hon med sin son vid ett cafébord och är sig lik. Hon tar motvilligt emot hans telefonnummer men ringer sedan - i akut livsfara.

Snart inser Gunvald att säkerhetspolisen spanar på henne. Och snart anser säkerhetspolisen att Beck bör gripa sin närmaste medarbetare.
Även om Gunvald Larssons kärleksliv spelar en viktig roll är nya Beck ovanligt fokuserad på sitt fall - inget om Becks barn och barnbarn, inget om könsrollerna inom polisen.
Hirdwall med stödkragen får sin obligatoriska scen, den är minimal.
I stället läggs energi på spänning och action - och det är knappast fel. Gunvalds forna kärlek har gått från fredligt demonstrerande till sabotage och terror - i vart fall tror Säpo så.

Att dramatiken drar mot Forsmark verkar stödja teorin.
Något riktigt grepp om den subversiva gruppen är svårt att få, men att säkerheten vid våra kärnkraftverk är usel verkar dessvärre högst troligt. Så Haber har alla skäl att ge Beck ett bekymrat ansikte.
Men annars är det Mikael Persbrandts film - och det manusförfattande paret Börjlinds.
Och regissören Hamrell har haft hyggligt med tid och resurser, eftersom den nya omgången Beck bara består av två filmer. Det verkar rätt lagom.

Bernt Eklund om tidigare Beck-filmer

Beck - Lockpojken (1997)

Haber är bra som Beck, Persbrandt utmärkt som Larsson. Tillsammans dominerar de föreställningen.

Beck 2 - Spår i mörker (1997)

Man kan tycka att upplösningen tar udden av alltihop när den låter vuxnas rädsla för ungdomars roll- och dataspel härja fritt.

Hämndens pris (2001)

Shanti Roney och Mikael Persbrandt fuskar inte bort det. Svettigt. Och en bra "Beck".

Sista vittnet (2002)

Den saknar åtskilliga av de egenskaper som varit seriens styrka - men har en hel del av svagheterna.

Skarpt läge (2006)

Beck is back - på gott och ont. Mest gott, faktiskt.

Den svaga länken (2007)

"Beck"-filmer blir ibland mer Larsson än Beck. Men den här gången är Peter Haber - och inte Mikael Persbrandt - den drivande kraften.