Utomjordingar är ett problem i Hollywood. Visserligen har de hjälpt till att skapa klassiker som "ET", men ofta har de bara orsakat elände.

Här skickar godtrogna forskare meddelanden till eventuella varelser i fjärran och får ett svar som överträffar deras värsta mardrömmar. Just när amerikanska flottan ska börja samöva med sina allierade i Stilla havet dyker fem främmande luftfarkoster upp på radarskärmarna.

Fortsättningen blir inte kul - framför allt inte för besättningen på fartygen, men inte heller för oss som tittar. De unga marinofficerarna tror att anfall är bästa försvar - så det mesta går förlorat redan innan det börjat. Snart vilar hela ansvaret på det misslyckade befäl som tidigare bara imponerat på amiralens dotter.

Mest påminner bataljen om "Independence day", men där fanns en gnutta humor i den blommande patriotismen. Här är det stridsmoral som gäller och all logik försvinner i larmet. Varför gör dom på detta viset?

Inte förrän mot slutet, när ett pensionerat slagskepp med originalbesättning mobiliseras till en sista strid, får regissören Peter Berg någorlunda fast grepp om händelserna. Det är så dags.

Medskyldiga till haveriet är manusskrivarna, medan effektmakarna med sedvanlig bravur gjort sitt jobb. Det mesta exploderar och rymdskeppen liknar Transformers i storformat - de läskiga "dödshjul" som äter sig igenom allt i sin väg har besläktat ursprung.

Utomjordingarna själva ser ut som urgamla gubbar med sköldpaddeögon och rotborstskägg. Rysligt trista.