Om några veckor befäster Noomi Rapace sin stjärnstatus ytterligare världen över.

”Millennium”-trilogin och ”Sherlock Holmes”-spektaklet känns som enbart skvättar i Mississippi jämfört med vad som komma skall när årets mest emotsedda film – Ridley Scotts ”Prometheus” – har premiär.

Norske regissören Sletaune drog verkligen en vinstlott när han före allt ståhej kontrakterade Rapace för ”Babycall”.

Och som publik är det också full utdelning om man är för Rapace.

Det är inte många sekunder hon inte syns i bild, hennes ständigt närvarande ansikte är liksom själva förutsättningen för ”Babycalls” hela existens.

Anna flyttar med sin åttaårige son in en trist miljonprogramslägenhet. Att något stör henne förstår vi direkt, hon drar för alla gardiner och sätter omsorgsfullt på ytterdörrens säkerhetskedja.

Anna är på flykt undan sin våldsbenägne exmake och det nya boendet blir mammans och barnets borg mot den hotfulla världen utanför.

Ondskan lyckas ändå tränga sig in när Anna köper en babycall och främmande och skrämmande röster plötsligt hörs ur apparaten. Det låter som om ett barn mördas…

Sletaune, som också skrivit manus, kopplar greppet direkt och hans genomförande är konsekvent. Inget darr på rysarmanschetten här inte.

Även om man ganska omgående förstår att det är en och annan skruv lös hos Anna och att hennes verklighetsuppfattning är något skev, är det spännande att följa hur det psykologiska pusslet läggs.

Då står också ”Babycall” hyfsat på egna ben även om den lånat från både ”Sjätte sinnet” och ”The others”. För att nämna två inspirationskällor.

Som sagt: Rapace är här en bra bit från ikoniska Lisbeth Salander och action-spåkvinnan i senaste ”Sherlock Holmes”, och har hamnat i en inkapslad ”Daisy Diamond”-vardag där den sociala misären är stor, förståndet hotat och livet en fälla kanske omöjlig att ta sig ur.

Att Rapace är en stjärna oavsett roll är härmed ställt utom allt tvivel. Om det nu var någon som undrade.