Vill ni se Johannes Brost (än en gång) dra sitt förtroendekapital som skådespelare i smutsen är det Sean Banan-filmen som gäller.

Är ni däremot intresserade av att titta på en begåvad aktör på toppen av sin förmåga ska ni välja "Avalon".

Brost spelar Janne, en före detta festfixare och glidare, som just avtjänat tid med fotboja.

Nu är han på väg till Båstad för att tillsammans med en gammal vän öppna nattklubben Avalon och sa mtidigt staga upp sitt liv.

Det är tennisvecka, det är maximalt röj, det är mycket pengar i omlopp. För Janne och polaren Klas (Carlberg) betyder det chansen att leva ett nummer större än de tvingats till och kanske slippa se livslögnerna i vitögat.

En olycka med dödlig utgång hotar att välta allt över ända och än en gång börjar marken under Jannes fötter att skälva.

Axel Petersén har gjort en nervig och spännande berättelse efter eget manus. Det är hans långfilmsdebut, men det märks föga. "Avalon" är på det hela stilsäkert genomförd. Dock hackar berättelsen vid några tillfällen.

Då känns till och med 79 minuter aningen för långt.

Men Brost är alltså här i sitt kanske livs skådespelarform och han får exemplariskt stöd av sällan uppmärksammade Peter Carlberg och Peterséns släkting Léonore Ekstrand.

Det skulle därför inte förvåna mig om Kjell Bergqvist får äta upp sina ord från Guldbaggegalan för två år sedan. Brost överräckte Baggen för bästa manliga huvudroll till Bergqvist som menade att en sådan skulle denne inte komma i närheten av. Brost är en bra bit på väg nu, Kjelle.