Två saker skymmer först sikten i ”Australia”.
Den ena är Nicole Kidmans överläpp, den andra hennes underläpp.
Att en av världens vackraste kvinnor ansett det nödvändigt att spruta in saker i ansiktet är inte bara rejält iögonfallande utan även totalt obegripligt. Kidmans mun är som fläskläppar efter en fet smäll.
När blicken väl jobbat sig förbi detta botoxbökande landar den i en bitvis härligt svulstig och storslagen melodram – en sorts ”Borta med vinden” från down under.
Dit kommer lady Sarah Ashley 1939, en engelsk ros utslängd i den karga och fientliga australiska vildmarken. Omgivningen är övertygad om att hon ska vissna – maken har dessutom mördats på sin boskapsfarm – men detta vore inget äventyr om inte den finlemmade Sarah satte ned båda stövelklackarna i myllan och knäppte upp korsetten. ”Mrs Boss” är född – en sorts kraftkvinna som snart rider, super och älskar som en… ja, hel karl.

Hjälp behöver hon trots allt. Och hjälp får Sarah från en ensamvarg med hjärtat på precis rätt ställe (Jackmans Drover) och unge Nullah, ”bruning och halvblod” med magiska krafter. Denne tyr sig till Sarah och Drover, en udda familjekonstellation som inte helt uppskattas av den australiska boskapssocieteten och den rasistiska polisen.
Drygt två och en halv timme är ”Australia” och sönderfaller inte helt smärtfritt i två delar: En underhållande västern med blinkningar till John Ford, och Baz Luhrmanns egen version av ”Pearl Harbor” när kriget 1942 regnar från skyn över Darwin.
Han trycker hela tiden på varje knapp för att få oss dit han vill; tårögda och hulkande. ”Moulin Rouge”-mannen lyckas alltså bara delvis. Med tanke på ambitionen – att omfamna en myllrande kontinentens öden – är det faktiskt lite sorgligt.