Nu är han redo för comeback.
Den 11 februari tar Åsa-Nisse åter plats på bioduken.
När "Åsa Nisse wälkom to Knohult" har premiär blir det åter nya utflykter tillsammans med Eulalia, Klabbarparn, Sjökvistarn och de andra.

Det finns en helt galen lanthandelssketch i Henrik Dorsins humorserie "Grotesco". I en smart drift med pilsnerfilms-figurer såsom "handlarn", "kandidaten" och "lilla fröken" startar den i maklig takt med att handlarn frågar vad det får lov att vara och över disk börja håva fram allehanda varor, för att sedan eskalera och spåra ur i en explosion av mjöl och komplett vansinne.

När det blev känt att just Henrik "Solsidan-Ove" Dorsin och hans "Grotesco"-kollega Rikard Ulvshammar skulle skriva manus till den otippade upplivningen av gamle Åsa-Nisse kände jag därför en smula hopp. Vem skulle bättre än en liten farbror i en ung mans kropp, med ett helt absurt sinne för humor, kunna skaka liv i liket?

Tyvärr kommer Dorsin och gänget aldrig närmare den där anarkistiskt fräscha känslan än en del spektakulära kostymer, en Star wars-referens, en härlig tangosekvens och just en påse mjöl som exploderar i handelsboden.
I stället kommer vi till ett Knohult där tiden har stått stilla. Man använder uttryck som "vafalls" och kvinnor är antingen rivjärn eller fröknar. Männen är tokar. Men det stilla livet förändras när Åsa-Nisse uppfinner en fantastisk oljeborr. Det svarta guldet flödar och Knohult-borna får hybris, utropar sig till republik och ber såväl den sliskige representanten för Skånskt petroleum som statsministern att sticka och brinna.

Inledningen är ganska seg och skämten mest av typen att någon tappar byxorna eller smutsar ner sig. Många gags känns som snodda av "Nakna pistolen", småkul men samtidigt med 20 år på nacken.
Detta är gammelbuskis i Stefan och Krister-tradition utan den förväntade knorren. Johan Glans är rolig - liksom all tacksam drift med obegripliga ålätande onda skåningar - men det är egentligen bara Brasse Brännströms finurlige kypare som vågar finlira. Det tar sig lite i slutet, tempot ökar och när det amerikanska flygvapnet dundrar in blir det lite kul.
I grevens tid, som man skulle ha sagt i Knohult. 


Karaktärer  i Knohult

Kjell Bergqvist

Åsa-Nisse hamnar lite i skymundan för alla skruvade bifigurer. Bergqvist är som alltid stabil - men jag är inte kvinnan att bedöma hur han fixar småländskan.

Michael Segerström

"Klabbis" är inte särskilt utvecklad som karaktär han heller. Däremot känns en del undergivna drag från Segerströms lille gubbe i "Darling" igen.

Ann Petrén
Eulalia är ihop med Åsa-Nisse, som aldrig fixar brunnen. I stället får hon borsta tänderna i produktplacerad Champis. Och så är hon motståndare till oljepumpen, av oklara skäl.

Sissela Kyle
"Kristin" är väl inte dålig egentligen, hon fyller bara inte någon större funktion.

Johan Rabaeus

En av mina favoritskådisar som inte riktigt kommer till sin rätt här, som kärlekskranke Sjökvistarn.

Johan Glans
Får mycket utrymme och gör en dryg skåning som gillar ål. Ganska lätta poäng att plocka alltså och det gör Glans.

Henrik Dorsin

Knohultarn är en urspårad hemvärnshöjdare. Med drag av en blond Hitler skriker han "frågor på det?" så ofta han kommer åt. Det blir säkert ett populärt utryck...